EN STRATEGI FÖR DET ESTLANDSSVENSKA KULTUROMRÅDET

Bygderna

Sedan 1200-talet – och kanske ännu tidigare – har det i det nuvarande Estlands kusttrakter och på de större öarna bott en svensktalande bondebefolkning, ”estlandssvenskarna”. Befolkningen hade sin största utbredning under 14- och 1500-talen. I mitten av 1500-talet gick de svenska bosättningarna i ett bälte från Runö i söder över Ösel och Dagö till de mindre öarna i nordvästra Estland och kustområdena innanför dessa. Det fortsatte sedan på nordkusten österut till Reval. Även på kusten öster om Reval fanns det spridda bosättningar. Bebyggelsens tyngdpunkt låg redan från början på öarna och kusttrakterna i västra och nordvästra Estland, och då speciellt inom det dåvarande biskopsstiftet Ösel-Viks gränser. Där bildade de svenska bosättningarna relativt vidsträckta områden, vilket förklarar att svenskheten blev så livskraftig just där.

I mitten av 1600-talet var antalet estlandssvenskar cirka 10 000, och de utgjorde då 2-3 procent av det dåtida Estlands befolkning. På 1940-talet var antalet cirka 9 000. Av dem flyttade cirka 8 000 över till Sverige i flyktbåtar och genom organiserade transporter under andra världskrigets sista år. På 1900-talet levde den övervägande delen av svenskarna i ett fåtal områden, där de utgjorde en majoritet av befolkningen: öarna Runö, Ormsö, Stora och Lilla Rågö samt kommunerna Nuckö och Rickul på fastlandet. Dessutom bodde ett stort antal estlandssvenskar i Reval/Tallinn.

Som en del av strategin för det estlandssvenska kulturområdet utarbetas utvecklingsplaner för historiska estlandssvenska bygder. I den första etappen utarbetas förslag för Nuckös, Odensholms, Rågöarnas och Runös del, och i den andra etappen för Nargös, Vippals, Korkis och Ormsös del.